Mofi och havet

I dag är det Mofis 90 års dag. Vi är alla samlade på terassen till Stora huset. Mamma, pappa, mina mostrar Sussy, Nilla och Isa, deras barn, mina kusiner och andra vänner och bekanta. Sommargästerna från torpet vid bastun har hämtat en stor bukett. De överräcker den till Mofi som tar emot den med sitt kännspaka halvsneda leende. Från terassen kan man se ända ner till Pojoviken. I bland brukar Mofi stå där i salen, med händerna bakom ryggen, med huvudet lite framskjutet och blicka ner över havet. "Mörby havet" säger han, men en viss pondus i rösten. Sen beklagar han sig över hur ingen fällt alarna vid stranden som hindrar den felfria utsikten till havet.

Det är något i den där utsikten tänker jag, eftersom Mofi alltid återkommer till den i sina berättelser. Det är något med utsikten, landskapet och helheten som gör att Mofi orkat kämpa genom bättre och sämre tider här på gården. Den ger perspektiv. Jag tror inte man kan äga landskapet, jag tror man bara förvaltar det en stund. Det är bara till låns från kommande generationer.

Jag tar en tugga av Momis kaka. Den smakar sommar. Jag springer ut på gården och kniper min bror Axel i armen. Han vänder sig om, fnyser och brottar sedan ner mig i gräset.