Dagen då korna rymde

Det är högsommar och varmt i luften. Bromsarna har vaknat och surrar förbi mig där jag cyklar upp för backen efter ett svalkande dopp i havet. Jag har fått låna min syster Sofies cykel. Den är vit och har en vackert röd sadel. När jag kommer upp till ladugården och blickar ner över fälten ser jag plötsligt att korna har rymt! Det händer i bland att en kalv kommer genom stängslet när de ivrigt hoppar omkring på betet, men nu är det en hel flock med närmare tjugo djur som skenar upp mot landsvägen. Jag känner hur mitt hjärta hoppar upp i halsgropen och händerna börjar svettas. Jag tar en snabb titt upp på gården, för att se om jag kan ropa på hjälp, men ingen är i närheten. Det är bara jag nu. Det är nu det gäller.

Jag greppar tag i cykelstången och susar i väg ner för backen. Det gnisslar i hjulen och jag skuttar i cykelsadeln när jag från grusvägen styr in på den nytröskade åkern. Jag vet inte riktigt vad som är planen men jag måste göra något och snabbt innan de skenar i väg mot landsvägen och upp mot skogen. Jag trampar med all min kraft och efter en stund kommer jag runt, precis framför den skenande koflocken. Jag slänger ner cykeln på marken, ställer mig bredbent och breder ut mina armar. Sen samlar jag allt mod jag har och ropar: STOOOOOP!!

Jag hör hur ropet ekar längs stränderna kring Pojoviken men när ljudet snart lagt sig, ser jag hur hela flocken står stilla och ser förvånat på mig. De stannade. Hela flocken stannade. De lyssnade på lilla mig.

En vattendroppe faller ner från mitt våta hår och ringlar ner över kinden. Jag känner hur mungiporna åker upp och jag ler, för jag har just insett någonting otroligt – jag är inte rädd för korna längre.