I ladugården  

Det är mörkt och fuktigt inne i ladugården. Ammoniaklukten svider i ögonen där de ettåriga tjurarna står och trängs i väntan på att vägas. Mamma brukar ofta fråga oss barn vem som vill komma med till ladugården, i hopp om att någon av de äldre skulle svara, men i stället är det oftast jag, minstingen, som står där och ivrigt räcker upp handen. 

Jag sitter uppe i den breda fönstergluggen och tittar på scenen som utspelar sig framför mina ögon. Mamma är i huvudrollen och står mitt bland de rastlösa tjurarna för att fösa dem genom ladugårdsgången fram till vågen. Lite längre bort står pappa och hjälper till. Han brukar mest jobba i kontoret men just i dag behöver mamma all hjälp hon kan få.

Nu schasar hon en större tjur in mot ladugårdsgången. Den heter Victor och är känd för att vara den bångstyriga i flocken. Den springer förbi och snuddar nästan vid min jacka. Jag kryper snabbt längre in i fönstergluggen, spänner kroppen och håller andan. Jag är livrädd för djuren. Det är så stora och oförutsägbara. Ja, mest är jag nog rädd för min mammas skull, att det skall hända henne någonting. 

Mamma får in tjuren halvvägs i gången, men sen hoppar den till, svänger om och rusar ut igen. För en sekund tror jag att den skall rusa på mamma och stånga henne, men just då ryter hon till, hötter med käppen och visar åter igen var skåpet skall stå. Tjuren vänder om och hamnar till slut uppe på vågen. Jag tittar fram bakom min jackärm som jag i stunden dragit upp framför ögonen. Mamma springer fram, stänger bommen bakom Victor och ropar "512kg".  Arbetskarlen Tage ser nöjd ut och skriver sedan upp siffran i en blå bok. Så var alla tjurar vägda för denna gång. Hon lyckades igen. Hon är en riktig tuffing min mor.